Klockan 08.37 kollapsade ismassan i Lhendedalen. Klockan 09.15 gick sms-varningen ut. Kathmandu Post har intervjuat människorna som byggde Nepals varningssystem om de 38 minuterna, och om varför en känd risk stod obevakad i åratal.
Kedjan gick via människor, inte sensorer. Mätstationen i Syabrubesi sveptes bort 08.50. Klockan 09.00 ringde distriktschefen i Rasuwa till hydrologimyndigheten. En kvart senare gick sms:et ut till Rasuwa, Nuwakot, Dhading och Chitwan. Nima Dorje Tamang i Hakubesi, där åtta av tio bybor arbetade vid Upper Trishuli-1, fick meddelandet 09.42. Då hade han redan ett brutet ben och saknade släktingar.
Granskningen pekar ut luckorna en efter en. Seismologerna såg signalen 08.37 men larmade inte: mönstret matchade ingen jordbävning, och annat ingår inte i deras uppdrag. Vattenmätarna är byggda för långsamt stigande floder och sitter vid broar, inte uppströms på höjderna. Och bergssidan mot Tibet var en blind fläck: trots ett avtal på presidentnivå från 2019 finns inget bindande protokoll för datadelning mellan länderna.
“Att bara ha sensorer betyder inte att det är ett system”, säger Anil Pokhrel, tidigare chef för katastrofmyndigheten.
ICIMOD har kartlagt 2 070 glaciärsjöar i regionen och klassar 21 som potentiellt farliga. Men Lhende-kollapsen kom inte från en känd farlig sjö, och satellitbilder ser inte sprickor inne i isen.
SVT Verifierar har rekonstruerat själva flodvågen med satellitbilder och geolokaliserade klipp: Gyirong totalförstördes på sju minuter, farten var uppåt 150 kilometer i timmen, och hela loppet ner till Devghat tog tio timmar. Hur varningen upplevdes på marken den morgonen finns i artikeln om sms-kedjan och skolan i Bidur.
Källa: The Kathmandu Post