Ranjina Tamang, 26, tog sig undan floden med sin fyra månader gamla son. Hennes far och tre av hennes släktingar saknas. I lördags fick sonen feber. “Jag har inte en enda rupie. Hur skulle jag kunna köpa medicinen?” säger hon till Kathmandu Post.
Hon bor nu på Shivalaya Basic School i Laharepauwa, ett av evakueringscentren i Rasuwa. Där sover över 150 personer, uppåt 30 i samma rum, och de delar på två toaletter. Trångboddheten är själva risken: infektionsläkaren Sher Bahadur Pun säger att den som insjuknar måste isoleras omedelbart för att inte smitta hela lägret.
Sjukvården finns, men patienterna når den inte. Trishuli Hospital tog emot omkring 700 patienter om dagen före floden. Nu kommer fem till tio. Enligt sjukhusets informationschef Rikesh Rana har smittrisken ökat, och rent dricksvatten är ett växande problem. I byn Pipaltar har virusfeber redan rapporterats, diarréprover har skickats till laboratorium, och drönarleveranser av medicin diskuteras.
Den psykiska vården har också börjat komma fram, en vecka in i katastrofen. 50 psykiatrer, psykologer och rådgivare arbetar i Rasuwa och Nuwakot, och 64 utbildade rådgivare står i beredskap i Bagmatiprovinsen. Barnen i evakueringscentren är i chock, enligt psykologen Gopal Bohara.
Tre stödlinjer är öppna: 1115 för allmän hälsorådgivning, 1166 för psykosocialt stöd via Patan Mental Hospital, och 1098 för barn.
Källa: The Kathmandu Post